Hur långt ska man spola tillbaka tiden?
Barndomsåren var glada, busiga & kändes levande.
Låt oss hoppa till 20-åriga Sebastian,
för första gången i sitt liv, riktigt missnöjd med sig själv,
destruktiva tankar.
“Jag vill bli det bästa jaget”
Meningen som kom att förändra allt.
Med den tankeställaren började jag reflektera över allting.
Vid vilka tillfällen kände jag mig glad, naturlig?
Vem är jag? Vem vill jag bli?
Självhjälpsböcker lästes, youtubeföreläsningar tittades, guidade meditationer följdes… Jag konsumerade all information jag kunde hitta, så länge temat var självförbättring.
Jag började med att alltid ställa upp och erbjuda hjälp när sådana situationer uppstod. Nu när jag tänker på det, förutom vännerna, så var det oftast äldre damer som livet gav mig chanser till att hjälpa. Det kunde vara allt från att öppna en fastfrusen bildörr till att skyffla snö från uppfarten.
Jag kände mig mer och mer naturlig för varje dag som gick,
livet fortsatte ljusna och möjligheter började visa sig överallt.
Den stora skillnaden var att det kändes som att livet var på min sida,
när mina val alltid baserades på att gynna närvaron,
så var det som att jag belönades.
Det var början på min pågående resa inom… Detta?
Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det.
Det är som att jag strävar efter sanningen inom mig själv.
Jag vill bara känna mig så naturlig som möjligt,
vara lycklig när det är lyckligt,
vara ledsen när det är ledsamt.
Tre år efter, vad jag hädanefter kallar för min första radikala självinsikt, kom en av mina stora prövningar.
Jag bröt ryggen och blev förlamad från midjan och neråt.
Min vän Jakob och jag sa upp allt i hemstaden Haparanda för att resa vidare till andra sidan planeten.
Mars, 2015, landade vi i Indien. Vi hade med oss hängmattor och en plan på att mingla med buddhistiska munkar.
Sagt och gjort. Vi bodde i kloster, lyssnade på en föreläsning av Dalai Lama, smällde kokosnötsbomber, gjorde yoga och gick på meditationskurser.
(Längst ner till höger sitter jag, håret hade två tibetanska knattemunkar nyligen hyvlat bort)
Temat för våran resa hölls i samma anda som mitt liv formats sen min första radikala självinsikt. Omringade av godhet växte godheten inuti oss själva för var dag som passerade.
“Alla livsformer vill bara vara glada och undvika lidande”
Jag föll handlöst ner för ett stup, 2500 meter uppe i bergskedjan Himalaya, en nämnvärd distans ifrån något som vi västlänningar skulle kalla för sjukhus.
Efter många om och men hamnade vi tillbaka i Sverige.
Det var nu allt jag lärt mig under de senaste åren skulle komma till användning på riktigt. Tillbaka i pojkrummet; tillbaka på ruta ett.